Today my life begins.
Jag glömde skriva att jag hittade en låt i en GBP-blogg som jag läser. Bruno Mars - Today my life begins. Den beskriver precis vad jag känner nu efter operationen. Det är nu livet börjar!
I will break these chains that bind me, happiness will find me
Leave the past behind me, today my life begins
A whole new world is waiting - it's mine for the taking
I know I can make it, today my life begins
Today my life begins.
I will break these chains that bind me, happiness will find me
Leave the past behind me, today my life begins
A whole new world is waiting - it's mine for the taking
I know I can make it, today my life begins
Today my life begins.
Operationen!
Jaha, då var det väl dags att skriva om det. Jag orkar egentligen inte, men jag får väl finna orken under tiden här :P
Måndag:
Jag gick upp klockan 6. Drack lite pepsi och så, sen tog jag min Descutan-dusch som jag skulle. Rena kläder och sånt efter det. ALLT ska vara rent. Kvart över 7 lämnade vi Ängelholm (jag & mamma). I bilen var jag inte ett dugg nervös faktiskt. Inte alls den morgonen om jag tänker efter. Nervositeten kom inte ens när vi gick igenom portarna till Centralsjukhuset i Kristianstad. Lustigt, jag som gått och varit nervös hur jävla länge som helst nu! Haha. Kvart i 9 var vi i Kristianstad. Där mötte vi pappa och min bror också. Jag skulle till avdelning 72, Aleris. Vi åkte upp till våning 7, sen in dit. Fick sitta och vänta i typ en kvart, sen kom en sköterska och skulle ta hand om mig. Då fick mamma, pappa och bror gå. Vi kramades, sen gick de. Det började med invägning, de skulle kolla så jag gått ner vad jag skulle inför operationen. Jag hade till och med gått ner 1,5 kg mer än så. :) Go me! Och då har jag ändå fuskat. Undrar hur det hade sett ut om jag inte hade fuskat en enda gång. Jaja.. ^^ Sen tog hon midjemått på mig också. Jag har minskat 10 cm runt midjan sedan informationsmötet i Lund 20/10! Efter det fick jag kläder som jag skulle byta om till. Sen kom en sköterska och satte en nål i handen på mig osv. Sen fick jag min säng. Sen började väntan... Jag skulle vara där klockan 09.00, inte förrän klockan var 16.30 var det min tur! Där var någon motorcykelsnubbe som hade varit med om nån olycka, så de fick gå in på något konstigt sätt på honom, det drog ut på tiden en massa. Jag delade sal med 3 andra tjejer. De var hur trevliga som helst, så tiden gick väl hyfsat snabbt fram till operationen. Men jag var sist ut den dagen, så sista tiden hade jag inte ens sällskap. Klockan 4 kommer de och säger till mig att jag ska göra mig redo. Jag får hjälpa till att köra ner sängen till OP. Sen lämnar de mig där. Och där sitter jag i en halvtimme och bara väntar. DÅ kom nervositeten! När klockan var halv 5 kom narkosläkaren ut och hämtade mig. Vi gick in i en operationssal som var VÄLDIGT ljus. De bad mig att lägga mig på den väldigt konstiga britsen. Man lägger sig ner som vanligt, men sen ska du ut med både armar och ben, ungefär som Jesus korsfärstning.. Sen satte de lite grejer på mig, har ingen aning om vad. Sen tippade de bordet eftersom man tydligen är halvstående när de gör operationen. Sen sa världens bästa narkosläkare att det var dags, och att jag skulle ta tio djupa andetag in i masken han satte för mitt ansikte. Jag kom till 4, sen minns jag inte mer. Operationen måste gått väldigt fort, för redan halv 6 var jag på uppvaket och ringde mamma. Jag kommer ihåg att jag fick syrgas, och den kliade som fan i näsan. Jag gnällde lite, sen frågade jag efter en telefon. När jag ringde mamma började jag storgråta, vilket inte gjorde det bättre för smärtan direkt. Men jag tror det var morfinet, för varje gång jag fick morfin efter det så började jag gråta. Haha! Jag fick sitta på uppvaket i typ en halvtimme och sippra på lite vatten. Vi fick koppar som höll 30 ml vatten, där skulle vara 3-4 klunkar där i. Så lite fick vi dricka. Vi fick hålla koll på hur mycket vi drack också. Sen hjälpte en sköterska mig in till min säng i vår sal. Och där somnade jag nog ett litet tag, sen var det dags att gå upp och gå på grund av propprisken efter en operation. Så jag var uppe och gick en gång i timmen. Även under natten, eftersom jag inte kunde sova. Jag hade inte speciellt ont, men jag kunde ändå inte sova. Jag låg bara och tänkte. Så jag var uppe jättemånga gånger och gick. Sen var jag och kissade typ 1000 gånger också. Jag hade fått så mycket dropp, och vätskan måste ju ut nån gång. Så såg hela natten ut.
Tisdag:
Vi blir väckta runt 6-tiden för att alla skulle duscha och dricka innan frukosten. Jag och en tjej i min sal var först ut med att duscha. Det var SÅ skönt att få duscha och känna sina egna lukter igen. Allting luktar ju sjukhus där... Det var lite kämpigt att torka sig efter duschen, man var ju öm lite överallt. Men det gick. Sen skulle vi dricka 200 ml innan frukosten. 08.00 var det frukost. 150 ml soyayoghurt med kanel fick jag. Soyayoghurt är svinäckligt. Men jag är ju komjölksallergiker... Jag fick i mig nästan allt av det. Sen fick vi någon tropisk juice till mellanmål. Det var då jag började må dåligt. När jag drack den mådde jag dåligt som fan, och hade ont. När det var dags för lunch så fick jag inte i mig mer än ett par skedar av den äckliga soppan. Jag hade så himla ont. Så jag fick en ny säng att lägga mig i, fick 2 morfintabletter och en glas äpplejuice. Kirurgen kommer och pratar med mig och säger att jag nog måste stanna en natt till för observation. Då började jag gråta IGEN. Jag ville ju bara HEM! Jag vilade i en timme typ, drack min juice och lät tabletterna verka. Sen gick jag upp och letade upp min sköterska och sa att jag mådde mycket bättre (vilket jag faktiskt gjorde), och då sa hon att jag kunde ringa min pappa så han kunde hämta mig. Men jag fick lova att jag skulle komma tillbaka om det började göra så ont igen. Jag ringde min pappa, och efter en timme blev jag hämtad av honom. Han bor bara ett stenkast från sjukhuset i Kristianstad, men bilfärden dit var ändå jobbig. Jag hade bestämt redan innan operationen att jag skulle stanna hos pappa en natt också, så att bilfärden hem skulle bli så lätt som möjligt. Så jag kom till pappa och skötte allting där istället. Tog mina tabletter, drack en massa, sen gick jag och lade mig. Kunde sova mycket bättre den natten. Jag hade en liten kudde som stöttade magen så jag kunde ligga på sidan. Jag vaknade bara typ 2-3 gånger under de 8 timmarna jag sov. SKÖNT!
Onsdag:
Jag började dagen med 200 ml vatten. Sen får jag vänta en halvtimme innan jag kan äta frukosten. Efter frukosten tog jag en väldigt skön dusch, det var lättare den gången än dagen innan. Efter det blev det mellanmål, och jag tittade mycket på tv. Jag stannade hos pappa tills jag ätit min lunch, sen skjutsade pappa mig hem till Ängelholm igen. Bilfärden hem gick väldigt bra faktiskt. Vi fick stanna halvvägs så jag fick sträcka lite på mig bara, men annars var det ingen fara. :) Det var skönt att komma hem, träffa familjen och våra fina djur. Och se mitt rum, och min egen säng! Min lilla kise lämnade inte min sida den natten, hon låg tätt intill mig och vaktade. <3
Torsdag:
Jag bestämmer mig för att inte följa Aleris matschema. Som om jag går upp klockan 6 för att kunna äta frukost 7-8 när jag är ledig? Hell no! Så jag gick upp klockan 9, drack mina 200 ml vatten. Sen blev det frukost. När det var dags för lunsch gjorde jag en egen soppa, tacosoppa som jag sen mixade slät. Det var gott. Men sen på kvällen när det var dags för varm soppa igen så tog det stopp. Varm mat är verkligen inte god just nu... Så jag ska nog hålla mig till naturell yoghurt, applejuice och naturdiet. Naturdiet måste jag äta istället för varma soppor för att få i mig det jag behöver. Men det gör ingenting, de är faktiskt inte så äckliga!
Och så nu, fredag. Idag orkade jag mig ner till Försäkringskassan för att lämna närvarorapport och sjukskrivningspapper. Det var ganska jobbigt att gå i backe. Jag blir andfådd av ingenting just nu, men det kanske inte är så konstigt. Idag har jag mått bra i övrigt. Men det har jag i princip gjort sedan jag åkte hem till pappa i tisdags. Men jag blir såklart piggare för varje dag som går. Smärtan är nästan helt borta nu. Jag känner bara av att magen är lite uppblåst fortfarande av den där gasen de sprutar in i magen under operationen. Och jag har fortfarande inte kunnat göra "nr 2", vilket är rätt jobbigt. Imorgon får jag åka till apoteket och köpa något som hjälper mot det. Sen ska det nog vara finemang! :)
Har ni orkar läsa allting så får ni en kram!
Måndag:
Jag gick upp klockan 6. Drack lite pepsi och så, sen tog jag min Descutan-dusch som jag skulle. Rena kläder och sånt efter det. ALLT ska vara rent. Kvart över 7 lämnade vi Ängelholm (jag & mamma). I bilen var jag inte ett dugg nervös faktiskt. Inte alls den morgonen om jag tänker efter. Nervositeten kom inte ens när vi gick igenom portarna till Centralsjukhuset i Kristianstad. Lustigt, jag som gått och varit nervös hur jävla länge som helst nu! Haha. Kvart i 9 var vi i Kristianstad. Där mötte vi pappa och min bror också. Jag skulle till avdelning 72, Aleris. Vi åkte upp till våning 7, sen in dit. Fick sitta och vänta i typ en kvart, sen kom en sköterska och skulle ta hand om mig. Då fick mamma, pappa och bror gå. Vi kramades, sen gick de. Det började med invägning, de skulle kolla så jag gått ner vad jag skulle inför operationen. Jag hade till och med gått ner 1,5 kg mer än så. :) Go me! Och då har jag ändå fuskat. Undrar hur det hade sett ut om jag inte hade fuskat en enda gång. Jaja.. ^^ Sen tog hon midjemått på mig också. Jag har minskat 10 cm runt midjan sedan informationsmötet i Lund 20/10! Efter det fick jag kläder som jag skulle byta om till. Sen kom en sköterska och satte en nål i handen på mig osv. Sen fick jag min säng. Sen började väntan... Jag skulle vara där klockan 09.00, inte förrän klockan var 16.30 var det min tur! Där var någon motorcykelsnubbe som hade varit med om nån olycka, så de fick gå in på något konstigt sätt på honom, det drog ut på tiden en massa. Jag delade sal med 3 andra tjejer. De var hur trevliga som helst, så tiden gick väl hyfsat snabbt fram till operationen. Men jag var sist ut den dagen, så sista tiden hade jag inte ens sällskap. Klockan 4 kommer de och säger till mig att jag ska göra mig redo. Jag får hjälpa till att köra ner sängen till OP. Sen lämnar de mig där. Och där sitter jag i en halvtimme och bara väntar. DÅ kom nervositeten! När klockan var halv 5 kom narkosläkaren ut och hämtade mig. Vi gick in i en operationssal som var VÄLDIGT ljus. De bad mig att lägga mig på den väldigt konstiga britsen. Man lägger sig ner som vanligt, men sen ska du ut med både armar och ben, ungefär som Jesus korsfärstning.. Sen satte de lite grejer på mig, har ingen aning om vad. Sen tippade de bordet eftersom man tydligen är halvstående när de gör operationen. Sen sa världens bästa narkosläkare att det var dags, och att jag skulle ta tio djupa andetag in i masken han satte för mitt ansikte. Jag kom till 4, sen minns jag inte mer. Operationen måste gått väldigt fort, för redan halv 6 var jag på uppvaket och ringde mamma. Jag kommer ihåg att jag fick syrgas, och den kliade som fan i näsan. Jag gnällde lite, sen frågade jag efter en telefon. När jag ringde mamma började jag storgråta, vilket inte gjorde det bättre för smärtan direkt. Men jag tror det var morfinet, för varje gång jag fick morfin efter det så började jag gråta. Haha! Jag fick sitta på uppvaket i typ en halvtimme och sippra på lite vatten. Vi fick koppar som höll 30 ml vatten, där skulle vara 3-4 klunkar där i. Så lite fick vi dricka. Vi fick hålla koll på hur mycket vi drack också. Sen hjälpte en sköterska mig in till min säng i vår sal. Och där somnade jag nog ett litet tag, sen var det dags att gå upp och gå på grund av propprisken efter en operation. Så jag var uppe och gick en gång i timmen. Även under natten, eftersom jag inte kunde sova. Jag hade inte speciellt ont, men jag kunde ändå inte sova. Jag låg bara och tänkte. Så jag var uppe jättemånga gånger och gick. Sen var jag och kissade typ 1000 gånger också. Jag hade fått så mycket dropp, och vätskan måste ju ut nån gång. Så såg hela natten ut.
Tisdag:
Vi blir väckta runt 6-tiden för att alla skulle duscha och dricka innan frukosten. Jag och en tjej i min sal var först ut med att duscha. Det var SÅ skönt att få duscha och känna sina egna lukter igen. Allting luktar ju sjukhus där... Det var lite kämpigt att torka sig efter duschen, man var ju öm lite överallt. Men det gick. Sen skulle vi dricka 200 ml innan frukosten. 08.00 var det frukost. 150 ml soyayoghurt med kanel fick jag. Soyayoghurt är svinäckligt. Men jag är ju komjölksallergiker... Jag fick i mig nästan allt av det. Sen fick vi någon tropisk juice till mellanmål. Det var då jag började må dåligt. När jag drack den mådde jag dåligt som fan, och hade ont. När det var dags för lunch så fick jag inte i mig mer än ett par skedar av den äckliga soppan. Jag hade så himla ont. Så jag fick en ny säng att lägga mig i, fick 2 morfintabletter och en glas äpplejuice. Kirurgen kommer och pratar med mig och säger att jag nog måste stanna en natt till för observation. Då började jag gråta IGEN. Jag ville ju bara HEM! Jag vilade i en timme typ, drack min juice och lät tabletterna verka. Sen gick jag upp och letade upp min sköterska och sa att jag mådde mycket bättre (vilket jag faktiskt gjorde), och då sa hon att jag kunde ringa min pappa så han kunde hämta mig. Men jag fick lova att jag skulle komma tillbaka om det började göra så ont igen. Jag ringde min pappa, och efter en timme blev jag hämtad av honom. Han bor bara ett stenkast från sjukhuset i Kristianstad, men bilfärden dit var ändå jobbig. Jag hade bestämt redan innan operationen att jag skulle stanna hos pappa en natt också, så att bilfärden hem skulle bli så lätt som möjligt. Så jag kom till pappa och skötte allting där istället. Tog mina tabletter, drack en massa, sen gick jag och lade mig. Kunde sova mycket bättre den natten. Jag hade en liten kudde som stöttade magen så jag kunde ligga på sidan. Jag vaknade bara typ 2-3 gånger under de 8 timmarna jag sov. SKÖNT!
Onsdag:
Jag började dagen med 200 ml vatten. Sen får jag vänta en halvtimme innan jag kan äta frukosten. Efter frukosten tog jag en väldigt skön dusch, det var lättare den gången än dagen innan. Efter det blev det mellanmål, och jag tittade mycket på tv. Jag stannade hos pappa tills jag ätit min lunch, sen skjutsade pappa mig hem till Ängelholm igen. Bilfärden hem gick väldigt bra faktiskt. Vi fick stanna halvvägs så jag fick sträcka lite på mig bara, men annars var det ingen fara. :) Det var skönt att komma hem, träffa familjen och våra fina djur. Och se mitt rum, och min egen säng! Min lilla kise lämnade inte min sida den natten, hon låg tätt intill mig och vaktade. <3
Torsdag:
Jag bestämmer mig för att inte följa Aleris matschema. Som om jag går upp klockan 6 för att kunna äta frukost 7-8 när jag är ledig? Hell no! Så jag gick upp klockan 9, drack mina 200 ml vatten. Sen blev det frukost. När det var dags för lunsch gjorde jag en egen soppa, tacosoppa som jag sen mixade slät. Det var gott. Men sen på kvällen när det var dags för varm soppa igen så tog det stopp. Varm mat är verkligen inte god just nu... Så jag ska nog hålla mig till naturell yoghurt, applejuice och naturdiet. Naturdiet måste jag äta istället för varma soppor för att få i mig det jag behöver. Men det gör ingenting, de är faktiskt inte så äckliga!
Och så nu, fredag. Idag orkade jag mig ner till Försäkringskassan för att lämna närvarorapport och sjukskrivningspapper. Det var ganska jobbigt att gå i backe. Jag blir andfådd av ingenting just nu, men det kanske inte är så konstigt. Idag har jag mått bra i övrigt. Men det har jag i princip gjort sedan jag åkte hem till pappa i tisdags. Men jag blir såklart piggare för varje dag som går. Smärtan är nästan helt borta nu. Jag känner bara av att magen är lite uppblåst fortfarande av den där gasen de sprutar in i magen under operationen. Och jag har fortfarande inte kunnat göra "nr 2", vilket är rätt jobbigt. Imorgon får jag åka till apoteket och köpa något som hjälper mot det. Sen ska det nog vara finemang! :)
Har ni orkar läsa allting så får ni en kram!
Jag lever!
Jag ville bara uppdatera er och säga att jag lever. Jag har inte orkat skriva än, men jag tänkte sätta mig ner och skriva min operationsberättelse imorgon, håll utkik! :)
Kvällen innan.
Jaha, nu sitter jag här, ikväll innan operationen. Nervös som FAN är jag. Jag har nyss bytt sängkläder. Jag ska alldeles strax gå in och ta min första Descutan-dusch. Sen tänkte jag gå och lägga mig, och försöka somna. Jag tror inte det kommer gå så bra att somna. Jag har ont i magen, och har varit gråtfärdig hela kvällen. Nej, fy fan för detta. Måtte de ge mig lugnande när jag kommer in till sjukhuset imorgon! Och jag hoppas verkligen inte jag får vänta speciellt länge, för det klarar fan inte mina nerver av! Jag skriver nog inte mer innan operationen nu. Vi ses "på andra sidan" (som op:ade kallar det. Inte andra sidan som i döden alltså...)!
Nu är det nära!
Om 30 timmar och 40 minuter ska jag infinna mig på Kristianstads centralsjukhus för att göra min Gastric Bypass. I nuläget är jag ganska lugn. Morgnarna är värst, då är jag så nervös att jag skulle kunna spy. Men det ska nog bli bra det här! Lär nog inte få mycket sömn imorgon natt, nervositeten kommer väl då... Imorgon ska jag packa aellt jag ska ha med mig, ta min första omeprazol inför op:n, duscha med antibakteriellt tvål och byta sängkläder. På op-morgonen ska jag också duscha med det där tvålet. Vi lämnar väl hemmet lite efter 7 - ska vara i Kristianstad kl 9. DÅ lär det nog vara nervöst. Förbereder mig på att mamma inte får följa med så långt. Förbereder också mig för att jag kommer ha SKITONT efter operationen. Bättre det, då blir man ju positivt överraskad om det inte skulle göra speciellt ont ju.
Vad gör jag uppe vid denna tiden egentligen? Jag har suttit och letat recept på soppor som jag tror kan vara goda, och som borde gå att mixa släta. Hittade recept på tacosoppa, kycklingsoppa och två olika köttfärssoppor. Mamma får nog agera kock åt mig de första dagarna :)
Nej, nu ska jag sova. Ska försöka skriva något till innan jag lägger mig på operationsbordet. Godnatt!
Vad gör jag uppe vid denna tiden egentligen? Jag har suttit och letat recept på soppor som jag tror kan vara goda, och som borde gå att mixa släta. Hittade recept på tacosoppa, kycklingsoppa och två olika köttfärssoppor. Mamma får nog agera kock åt mig de första dagarna :)
Nej, nu ska jag sova. Ska försöka skriva något till innan jag lägger mig på operationsbordet. Godnatt!
Grått nytt hår!
Jag ville bara säga gott nytt år till er som läser detta. :) personligen älskar jag att det är 2012 nu. 2011 var mitt värsta år hittills. Och jag har lovat mig själv att 2012 kommer bli bättre. Det SKA bli bättre. Det MÅSTE blir bättre!
Jag upptäckte till min stora glädje idag att jag har naturdiet hemma så jag klarar mig fram till OP, vilket betyder att jag slipper köpa naturdiet igen :D
Som jag skrev i mitt förra inlägg så går det uppochner just nu. Idag är en sån dag då jag är så himla pepp på att göra detta. Och jag vill bara att denna veckan ska gå snabbt nu. Men det lär den säkert göra. Imorgon ska jag ringa Aleris och bekräfta min OP-tid.
Ha det bra!
Vill inte, vill, vill inte, vill, vill inte...vill?
Jag har den senaste veckan funderat över om jag verkligen vill detta. Ska jag verkligen låta dem skära i min kropp bara för att gå ner i vikt? Jag hatar mina jävla hjärnspöken. Jag känner nästan hela tiden just nu att jag INTE vill detta. Att jag kanske borde testa allt en gång till, även om jag vet att det inte funkar. Jag vet ju egentligen att detta är det enda som skulle funka. Att detta egentligen är det som är bäst för mig. Men just nu vill jag inte. Jag är så jävla rädd för att det ska göra svinont, och att jag kommer få alla de där komplikationerna. Eller ännu värre - dö. Jag vill inte dö när jag bara är 22. Jag har fan hela livet framför mig. Men sen är ju frågan om hur långt det livet blir om jag fortsätter såhär. Jag vet att detta är det som är bäst för mig. Men jag är livrädd. Fuck fuck fuck fuck...
Botten
Ja, jag är nere på botten nu. Mår inte alls bra. Visst, jag borde väl vara glad för de kilona jag tappat nu. Men jag vill bara ha mat just nu. Jag är förkyld som fan, och min hjärna har i princip inte funkat sedan jag började med Naturdiet. Jag är helt borta. Jag behöver mat. Just nu skulle jag kunna skita i operationen för att få fortsätta äta som en vanlig jävla människa. Och idag är första gången jag känner ett enormt godissug sedan jag började med naturdiet. Jag vill ha en kväll med massa film, godis och chips. Nä, denna jävla dagen är skit.
Apoteket på Heimdall.
Hämtade ut mediciner idag för ca 1000 kr. Det ser ut som att jag driver ett eget apotek här hemma. Herregud..
-8,6 kg på vågen nu, förresten! :)
Sådär ja!
God jul till mig! Årets bästa julklapp fick jag i morse. Jag ställde mig på vågen, och den visade att jag är nere på det kilot jag ska vara nere på till OP. Dock har jag 8 hg kvar, men jag är nere på rätt kilo i alla fall :D
Sur
Ja, jag är riktigt sur faktiskt. Jag veeet att man inte ska väga sig så ofta, men när man går på äckliga jävla naturdiet så VILL man väga sig. Jag vägde mig den 14e, så idag vägde jag mig igen... Jag har gått UPP 1 hg! Ja, ni kanske tänker att det inte är så farligt med ett HEKTO. Men för mig är det det. Man blir så sur. Man går och torterar sig själv med de äckliga jävla drickorna, då vill man gå ner i vikt också! Men jag skyller på mig själv här. Jag har fuskat. Härom kvällen skulle familjen äta pizza, och jag kunde inte stå emot frestelsen. Men nu såg jag ju hur det gick med det, så det blir inget mer sånt... Nu blir det hardcore naturediet till lördag. Ska se hur mycket jag gått ner på lördag. Beroende på hur mycket det är så tänkte jag faktiskt få i mig lite julmat. Julmat har aldrig varit min grej. Andra går upp i vikt över julen, jag brukar gå ner i vikt över julen... Men samtidigt vill jag ändå ta någon köttbulle och macka. Imorgon är det tre veckor kvar, och jag har nu 2,4 kg kvar till operationen... Börjar känna mig stressad nu!
Jag får skylla mig själv.
Det kanske är för mycket begärt av mig att tycka att folk ska stötta mig i detta. Jag går igenom den svåraste tiden i mitt liv just nu, och snart blir det ännu svårare. Jag har fått höra att detta är ju inget jag MÅSTE göra. Jag har ju "valt" detta själv. Nej, jag har inte valt detta själv. Och jo, jag måste göra det. Visst, det finns ingen som står med en kniv mot min strupe och säger att jag MÅSTE göra det. Men vad händer om jag inte gör detta? Jag går hela tiden upp i vikt. Jag kommer sluta som en av dem man ser på tv som väger 250 kg och inte kan röra sig. Är det ett värdigt liv? Nej, det är det inte. Så jag måste göra detta. Jag vill kunna ha ett värdigt liv. Faktum är att denna operationen förmodligen kommer ge mig 10 år längre att leva. Jag vill inte dö av min övervikt, eller följdsjukdomarna. Är jag dum då, eller?
Jag är ensam i detta, jag vet det. Men jag tycker inte det är för mycket begärt att folk ska stötta mig igenom detta ändå. Men jag är väl dum.
Om någon bryr sig har jag nu gått ner 6 kg. Jag ska ner 2 kg till innan operationen. Borde gå bra.
Jag är ensam i detta, jag vet det. Men jag tycker inte det är för mycket begärt att folk ska stötta mig igenom detta ändå. Men jag är väl dum.
Om någon bryr sig har jag nu gått ner 6 kg. Jag ska ner 2 kg till innan operationen. Borde gå bra.
Ticker
Nu har jag skaffat mig en ticker. Jag ska försöka uppdatera den så mycket som möjligt. Den visar vart jag började, och hur långt jag har kvar till mitt mål. Som ni ser så har jag en lååååång tids kämpande framför mig.
-5,3
Som rubriken säger, jag har nu lyckats gå ner 5,3kg. Jag har 3,1 kg kvar..
De senaste dagarna har jag börjat tänka på alla komplikationer som kan hända om man gör en gastric bypass. Man kan ju till och med dö. Men risken för att dö är bara 0,5%. Det är inte att dö jag är rädd för. Jag är ju sövd under operationen, och dör jag så lär jag ju inte känna nån smärta i alla fall. Jag är mer rädd för tarmvred och allt annat läskigt som kan hända..
Det märks i mitt huvud att operationen närmar sig med stormsteg.
-2,5
Hej alla! Nu är det ett tag sedan jag skrev här...
Sedan sist jag skrev har det inte hänt så mycket, därför har jag inte skrivit heller.
Förra måndagen började jag med den flytande dieten inför operationen. På en vecka gick jag ner 2,5 kg. Ganska nöjd med det. Men denna veckan har det blivit en del fuskande, så jag är rädd för att ställa mig på vågen på måndag. Jag måste fortfarande ner 6 kg till...
Jag dricker naturdiets färdiga shakes. De är mycket godare än de man köper på påse, så det kan vara värt att de är lite dyrare. Jag ska dricka 4 såna om dagen, men jag har druckit 3, och ätit knäckebröd på kvällen.
Nu kommande måndag ska jag börja med fyra om dagen. Och inte äta nånting annat. Jag vill komma in i den där ketosfasen, och det gör jag inte så länge jag äter annat också.
Jag börjar känna stressen nu. Jag vet att man oftast brukar få tre veckor på sig att gå ner den vikten man ska innan OP, och jag har ju det dubbla på mig. Men jag är ändå skiträdd att jag inte ska klara gå ner mina 6 kg, och att alla kommer bli besvikna på mig.
60
Hej alla!
Nu är det ett tag sedan jag skrev. Jag känner inte att jag har så mycket att skriva om just nu, eftersom jag går och väntar på min tur. Men jag kan berätta för er att jag har börjat ta tag i vikten nu. Jag ska ju gå ner 6 kg till operationen. Nu lever jag på 1200 kalorier om dagen, och försöker röra mig lite varje dag. Förra veckan gick jag ner 1,4 kg. Det peppar en som fan när man ser att det händer grejer. Denna veckan har jag dock inte gått ner så mycket, bara 0,2 kg. Men det kan nog bero på att jag fuskade i helgen, jag åt pizza och drack alkohol. Men det gör jag så sällan, så det kanske kan hända lite mer på vågen nästa vecka igen. :)
Jag har fått för mig att skriva ner lite mål. Idag köpte jag min första belöning, dock räknar jag mer det som en julklapp till mamma, eftersom det faktiskt var det. Men jag ser ju fram emot det jag också, så det får vara en belöning för att jag gick igenom operationen. Backstreet Boys i Malmö arena 13/5! Wooo. Jag känner mig som 14 igen. Jag ska belöna mig själv när jag når målen.
Första målet sätter jag på 10 kg, då ska jag tatuera in evighetssymbolen nånstans.
Andra målet sätter jag på 20 kg, då ska jag fixa naglarna med gele. (kanske, jag kanske inte kan beroende på om jag jobbar eller inte)
Tredje målet blir på 30 kg, då ska jag handla kläder från Hottopic.
Fjärde målet blir på 40 kg, då ska jag specialbeställa ett par converse.
Femte målet blir på 50 kilo, då ska jag åka utomlands bannemej! Troligen England.
Vi får se hur många mål jag når, men jag ser inte det som omöjligt att komma till det sista målet. Då är jag 10 kilo från min målvikt. Det känns pinsamt att säga att jag vill gå ner 60 kg, jag skäms lite över det. Men detta är verklighet, jag behöver gå ner så mycket. Men egentligen är jag nöjd när jag kan köpa kläder på en vanlig avdelning. Egentligen är jag nöjd när jag gått under 30 på BMI-skalan.
Nu är det ett tag sedan jag skrev. Jag känner inte att jag har så mycket att skriva om just nu, eftersom jag går och väntar på min tur. Men jag kan berätta för er att jag har börjat ta tag i vikten nu. Jag ska ju gå ner 6 kg till operationen. Nu lever jag på 1200 kalorier om dagen, och försöker röra mig lite varje dag. Förra veckan gick jag ner 1,4 kg. Det peppar en som fan när man ser att det händer grejer. Denna veckan har jag dock inte gått ner så mycket, bara 0,2 kg. Men det kan nog bero på att jag fuskade i helgen, jag åt pizza och drack alkohol. Men det gör jag så sällan, så det kanske kan hända lite mer på vågen nästa vecka igen. :)
Jag har fått för mig att skriva ner lite mål. Idag köpte jag min första belöning, dock räknar jag mer det som en julklapp till mamma, eftersom det faktiskt var det. Men jag ser ju fram emot det jag också, så det får vara en belöning för att jag gick igenom operationen. Backstreet Boys i Malmö arena 13/5! Wooo. Jag känner mig som 14 igen. Jag ska belöna mig själv när jag når målen.
Första målet sätter jag på 10 kg, då ska jag tatuera in evighetssymbolen nånstans.
Andra målet sätter jag på 20 kg, då ska jag fixa naglarna med gele. (kanske, jag kanske inte kan beroende på om jag jobbar eller inte)
Tredje målet blir på 30 kg, då ska jag handla kläder från Hottopic.
Fjärde målet blir på 40 kg, då ska jag specialbeställa ett par converse.
Femte målet blir på 50 kilo, då ska jag åka utomlands bannemej! Troligen England.
Vi får se hur många mål jag når, men jag ser inte det som omöjligt att komma till det sista målet. Då är jag 10 kilo från min målvikt. Det känns pinsamt att säga att jag vill gå ner 60 kg, jag skäms lite över det. Men detta är verklighet, jag behöver gå ner så mycket. Men egentligen är jag nöjd när jag kan köpa kläder på en vanlig avdelning. Egentligen är jag nöjd när jag gått under 30 på BMI-skalan.
Livslångt beslut
De som säger att gastric bypass är en "enkel utväg" för tjockisar har så jävla fel. Ni borde vara med på ett informationsmöte. Eller få läsa de papperna jag fick med mig hem. Att operera sig är ett livslångt beslut. Du kommer ALDRIG kunna äta grejer som du alltid ätit. Pizza, glöm det. Godis, glöm det. Chips, glöm det. Vitt bröd, glöm det. Marmelad, glöm det. Ja, till och med fruktyoghurt, glöm det!
Igår var det då min tur för informationsmöte. Jag ställde klockan på 06.30. Vi (jag & mamma) körde ifrån Ängelholm 07.15 för att befinna oss i Lund 08.30. Vi var där tio minuter tidigt, men då hann vi röka också. Haha... När vi kom in där fick jag sätta mig i vänterummet så länge. Sen kom receptionisten och kallade på mig, då fick jag komma ut och betala för mitt besök (180 kr, jävligt udda summa), och lämna enkäterna man fått fylla i. Sen fick man sätta sig i vänterummet igen. Efter cirka en kvart kom läkaren och kallade in alla till en sal. Där fick vi sätta oss ned och lyssna på henne medans hon talar om hur man gör på en sån här operation. De kopplar bort 97% av magsäcken. NITTIOSJU PROCENT! Magsäcken klarar av 15-30 ml vätska efteråt. De kopplar bort magsäcken, och lämnar de där ynka 3%, sen kopplar de om hela systemet typ. De tar bort 150 cm av din tunntarm. Sen kopplar dem ihop den nya änden av tunntarmen till den "nya" magsäcken. Det låter så komplicerat, men det är det egentligen inte. Det är bara väldigt svårt att förklara det. De går in med fem stycken titthål, vilket jag är väldigt nöjd över. Man slipper liksom fula ärr efteråt, man kommer ju ändå ha världens fulaste mage sen. Men det går att fixa det också. Anyways, efter läkaren hade pratat delade de upp oss i två grupper. Den ena gruppen skulle få träffa läkare och sjuksköterska, och den andra gruppen skulle få lyssna på dietisten. Jag fick lyssna på dietisten först. Hon berättade hur man kommer få leva efter operationen. Två veckor efter operationen så ska man bara äta flytande, t.ex soppor, filmjölk osv. Sopporna ska silas och grejer, för man får inte få i sig några hela bitar. Efter de veckorna börjar du med purémat (a.k.a barnmat, typ) i 3 veckor. Här kan man äta "vanlig" mat, bara du mosar den eller mixar den först. Det måste vara himmelriket att äntligen få lov att smaka riktig mat. Efter de tre veckorna börjar "tuggperioden", då får du lov att äta vanlig mat igen. Men väldigt försiktigt, och VÄLDIGT lite. En portion ska vara 1,5 dl ungefär. Och då ska den alltså vara indelad i tallriksmodellen, tänk er vad lite av allt jag får äta! Efter dietisten var färdig fick vi sätta oss i vänterummet igen. Det tog en EVIGHET för oss att komma in till läkaren, för där var ju såklart en muslim som hade en tolk med sig. Det tog en timme för henne där inne, för oss andra tog det 10 minuter. I alla fall, jag fick till slut komma in. Det är lite nervöst just då, eftersom det är läkaren som ska godkänna dig eller ej. Men det var inga problem. Jag fick svara på lite frågor angående min hälsa. Sen kollade hon mina blodprover. Där var en grej att anmärka på. Jag har för lite folsyra. Hon skrev ut tabletter för det som jag ska ta fram till dagen innan operation. Sen skrev hon ut JÄTTEMÅNGA andra mediciner.
Fullständig lista på mediciner:
Behepan 1mg (Vitamin B12)
Fragmin 0,2ml (blodförtunnande spruta)
Kalcipos-d forte 500mg (Kalk och D-vitamin)
Niferex 100mg (Järn, tas under mensen)
Omeprazol 10mg (Magsyra, tror jag)
Panodil 500mg (Mot smärta efter operation)
Primperan 10mg (Mot illamående efter operation)
Tramadol 50mg (Mot postoperativ smärta)
Igår var det då min tur för informationsmöte. Jag ställde klockan på 06.30. Vi (jag & mamma) körde ifrån Ängelholm 07.15 för att befinna oss i Lund 08.30. Vi var där tio minuter tidigt, men då hann vi röka också. Haha... När vi kom in där fick jag sätta mig i vänterummet så länge. Sen kom receptionisten och kallade på mig, då fick jag komma ut och betala för mitt besök (180 kr, jävligt udda summa), och lämna enkäterna man fått fylla i. Sen fick man sätta sig i vänterummet igen. Efter cirka en kvart kom läkaren och kallade in alla till en sal. Där fick vi sätta oss ned och lyssna på henne medans hon talar om hur man gör på en sån här operation. De kopplar bort 97% av magsäcken. NITTIOSJU PROCENT! Magsäcken klarar av 15-30 ml vätska efteråt. De kopplar bort magsäcken, och lämnar de där ynka 3%, sen kopplar de om hela systemet typ. De tar bort 150 cm av din tunntarm. Sen kopplar dem ihop den nya änden av tunntarmen till den "nya" magsäcken. Det låter så komplicerat, men det är det egentligen inte. Det är bara väldigt svårt att förklara det. De går in med fem stycken titthål, vilket jag är väldigt nöjd över. Man slipper liksom fula ärr efteråt, man kommer ju ändå ha världens fulaste mage sen. Men det går att fixa det också. Anyways, efter läkaren hade pratat delade de upp oss i två grupper. Den ena gruppen skulle få träffa läkare och sjuksköterska, och den andra gruppen skulle få lyssna på dietisten. Jag fick lyssna på dietisten först. Hon berättade hur man kommer få leva efter operationen. Två veckor efter operationen så ska man bara äta flytande, t.ex soppor, filmjölk osv. Sopporna ska silas och grejer, för man får inte få i sig några hela bitar. Efter de veckorna börjar du med purémat (a.k.a barnmat, typ) i 3 veckor. Här kan man äta "vanlig" mat, bara du mosar den eller mixar den först. Det måste vara himmelriket att äntligen få lov att smaka riktig mat. Efter de tre veckorna börjar "tuggperioden", då får du lov att äta vanlig mat igen. Men väldigt försiktigt, och VÄLDIGT lite. En portion ska vara 1,5 dl ungefär. Och då ska den alltså vara indelad i tallriksmodellen, tänk er vad lite av allt jag får äta! Efter dietisten var färdig fick vi sätta oss i vänterummet igen. Det tog en EVIGHET för oss att komma in till läkaren, för där var ju såklart en muslim som hade en tolk med sig. Det tog en timme för henne där inne, för oss andra tog det 10 minuter. I alla fall, jag fick till slut komma in. Det är lite nervöst just då, eftersom det är läkaren som ska godkänna dig eller ej. Men det var inga problem. Jag fick svara på lite frågor angående min hälsa. Sen kollade hon mina blodprover. Där var en grej att anmärka på. Jag har för lite folsyra. Hon skrev ut tabletter för det som jag ska ta fram till dagen innan operation. Sen skrev hon ut JÄTTEMÅNGA andra mediciner.
Fullständig lista på mediciner:
Behepan 1mg (Vitamin B12)
Fragmin 0,2ml (blodförtunnande spruta)
Kalcipos-d forte 500mg (Kalk och D-vitamin)
Niferex 100mg (Järn, tas under mensen)
Omeprazol 10mg (Magsyra, tror jag)
Panodil 500mg (Mot smärta efter operation)
Primperan 10mg (Mot illamående efter operation)
Tramadol 50mg (Mot postoperativ smärta)
Läkaren lyssnade också på hjärta och lungor. Sen tog hon upp rökningen. Jag måste sluta röka innan operationen, helst 4 veckor innan operationen. Men hon sa också att "det är bättre om du åker dit på nån cigarett om dagen, än ett helt paket...om du fattar vad jag menar", det verkade inte som att hon är stenhård med det. Men jag ska självklart försöka sluta, jag har ju detta som motiverar mig nu. Sen kollade hon på min vikt, och berättade då att de kräver att man ska ha gått ner en viss summa till operationen. Jag fick 7 kilo. Det borde inte vara några problem. Efter det skickade hon in mig till sköterskan, där skulle man få operationsdatum. Hon erbjöd mig operation redan om 3 veckor! Men jag tog inte det. Eftersom jag inte kan dricka såna "tjockisdrickor" som man egentligen ska dricka innan operationen, så måste jag gå ner de där 7 kilona på egen hand. Och då sa hon att det är bättre om jag tar operationen lite längre fram. Hon frågade vad jag tyckte. Jag sa att jag då gärna tar operationen efter jul. Då tittade hon i datorn och sa att de har stängt ett tag efter jul. De öppnar igen vecka 2, och då fick jag 9 JANUARI 09.00! Det känns helt sjukt att jag har fått ett datum... För bara tre veckor sedan trodde jag inte att jag skulle få operationen förrän tidigast Maj nästa år. Nu helt plötsligt händer allting så snabbt... Men det ska bli skönt att göra detta. Detta är mitt sätt att ta tag i mitt liv. Det är ju här mitt nya liv börjar. Jag är både livrädd och spänd inför detta. Men åh vad skönt det ska bli att få det gjort. Äntligen.
Nu är det min tur.
Nu är det min tur att göra en GBP-blogg. Här tänkte jag skriva lite om min resa fram till operationen, sen ska jag också skriva om hur livet är efter en GBP-OP. Mycket för att jag vet hur skönt det är att ha bloggar att läsa INNAN sin OP, och mycket för att jag själv vill kunna gå tillbaka och se hur det var sen. För jag glömmer så lätt, och detta kommer vara det viktigaste jag gör i mitt liv. Jag vill inte glömma.
Så hur började min historia?
Jo, den började med att jag ringde min husläkare där jag berättade att jag ville ha hjälp med min övervikt. Sagt och gjort fick jag en tid två veckor senare. Då vägdes och mättes jag, sen satte vi oss ner för att diskutera hur vi skulle gå vidare. Han sa att det finns ju Gastric Bypass-operation. Men han skulle inte bara skicka mig dit direkt. För tydligen är det så att du måste ha nerdokumenterat i din journal att du försökt gå ner i vikt på annat sätt. När jag var 14 började jag på ett "överviktsteam" på BUP, där man mest bytte tankesätt osv. Man vägdes också en gång i veckan. Anyways, tillbaka till ämnet. Han ville att jag skulle prova tabletter för viktnedgång först. Han skrev ut Reductil till mig. Jag tror inte ens de tabletterna finns längre, för nackdelarna är mycket fler än fördelarna. Jag mådde skitdåligt av de tabletterna. Jag hade hjärtklappning hela tiden. Min vilopuls låg på 170 slag i minuten. Det kändes som att jag hade sprungit ett maratonlopp bara jag skulle resa mig och gå till toaletten, typ. Jag gick på de tabletterna i ca 3 månader tror jag. Sen sa jag till honom hur jag mådde av de tabletterna. Han sa då att jag skulle sluta med dem DIREKT, inte ens använda slut på dem jag hade kvar. Jag slutade förstås direkt, jag blev lättad av att jag inte behövde fortsätta. Jag gick ner ca 10 kg med de tabletterna. Men i den takten så hjälpte de inte speciellt mycket. Den takten skulle jag ju klara av själv, utan tabletterna. Det är ju bara ca 3 kg i månaden. Efter det frågade min läkare om jag skulle kunna tänka mig att genomgå en GBP-operation. "Hallå, det var ju därför jag sökte hjälp från början" tänkte jag. Men det sa jag inte. Jag sa bara ja. Han skickade då en remiss till Landskronas lasarett. Efter två veckor fick jag en remissbekräftelse. Detta var i Maj 2009. Där börjar också min GBP-resa. I remissbekräftelsen stod där att de har en väntetid på ca. 2 år. Man kan åberopa vårdgarantin, vilket jag gjorde. Men jag kände faktiskt inte för att ringa rundor i hela Sverige och leta efter OP-tider. Så jag bestämde mig för att vänta, för jag vill opereras i skåne. Jag vill kunna ha med mig någon. Jag vill att folk ska kunna besöka mig efteråt. Jag vill ha en enkel resa hem sen. Jag vet att vissa är så benägna om att få OP-tid så fort som möjligt. Men jag tänkte helt enkelt "Äh, jag har inte bråttom. Jag står i alla fall i kön nu!". Sedan dess har jag levt livet. Jag har inte tänkt på min vikt sedan dess. Dumt, jag vet. Och jag skäms över det, så snälla, börja inte med någon predikan om att det är bra att försöka gå ner i vikt själv också...
För två veckor sedan fick jag ÄNTLIGEN brevet jag gått och väntat på. Jag fick dock ett brev från Aleris i Lund, inte från Landskronas lasarett. Där stod i det brevet att "på grund av för långa väntetider har din remiss blivit skickad till oss. Du är välkommen på informationsmöte Torsdagen 20/10 kl 08.30". De skickade också med två enkäter man skulle fylla i. Och de hade skickat med såna där provtagningspapper. Dagen efter var jag på provtagningen. De tog 5 rör blod från mig. Man skulle vara fastande när man var där. Antagligen för att de tog blodfetter, och då ska man ju vara fastande.
Idag är det 18/10, alltså bara två dagar till mitt informationsmöte. Jag är nervös och rädd. Men samtidigt är det så himla spännande. Jag vet att det är nära nu. Jag vet att början på mitt nya liv är nära nu. Och jag är redo. Jag är så jävla redo.
Så hur började min historia?
Jo, den började med att jag ringde min husläkare där jag berättade att jag ville ha hjälp med min övervikt. Sagt och gjort fick jag en tid två veckor senare. Då vägdes och mättes jag, sen satte vi oss ner för att diskutera hur vi skulle gå vidare. Han sa att det finns ju Gastric Bypass-operation. Men han skulle inte bara skicka mig dit direkt. För tydligen är det så att du måste ha nerdokumenterat i din journal att du försökt gå ner i vikt på annat sätt. När jag var 14 började jag på ett "överviktsteam" på BUP, där man mest bytte tankesätt osv. Man vägdes också en gång i veckan. Anyways, tillbaka till ämnet. Han ville att jag skulle prova tabletter för viktnedgång först. Han skrev ut Reductil till mig. Jag tror inte ens de tabletterna finns längre, för nackdelarna är mycket fler än fördelarna. Jag mådde skitdåligt av de tabletterna. Jag hade hjärtklappning hela tiden. Min vilopuls låg på 170 slag i minuten. Det kändes som att jag hade sprungit ett maratonlopp bara jag skulle resa mig och gå till toaletten, typ. Jag gick på de tabletterna i ca 3 månader tror jag. Sen sa jag till honom hur jag mådde av de tabletterna. Han sa då att jag skulle sluta med dem DIREKT, inte ens använda slut på dem jag hade kvar. Jag slutade förstås direkt, jag blev lättad av att jag inte behövde fortsätta. Jag gick ner ca 10 kg med de tabletterna. Men i den takten så hjälpte de inte speciellt mycket. Den takten skulle jag ju klara av själv, utan tabletterna. Det är ju bara ca 3 kg i månaden. Efter det frågade min läkare om jag skulle kunna tänka mig att genomgå en GBP-operation. "Hallå, det var ju därför jag sökte hjälp från början" tänkte jag. Men det sa jag inte. Jag sa bara ja. Han skickade då en remiss till Landskronas lasarett. Efter två veckor fick jag en remissbekräftelse. Detta var i Maj 2009. Där börjar också min GBP-resa. I remissbekräftelsen stod där att de har en väntetid på ca. 2 år. Man kan åberopa vårdgarantin, vilket jag gjorde. Men jag kände faktiskt inte för att ringa rundor i hela Sverige och leta efter OP-tider. Så jag bestämde mig för att vänta, för jag vill opereras i skåne. Jag vill kunna ha med mig någon. Jag vill att folk ska kunna besöka mig efteråt. Jag vill ha en enkel resa hem sen. Jag vet att vissa är så benägna om att få OP-tid så fort som möjligt. Men jag tänkte helt enkelt "Äh, jag har inte bråttom. Jag står i alla fall i kön nu!". Sedan dess har jag levt livet. Jag har inte tänkt på min vikt sedan dess. Dumt, jag vet. Och jag skäms över det, så snälla, börja inte med någon predikan om att det är bra att försöka gå ner i vikt själv också...
För två veckor sedan fick jag ÄNTLIGEN brevet jag gått och väntat på. Jag fick dock ett brev från Aleris i Lund, inte från Landskronas lasarett. Där stod i det brevet att "på grund av för långa väntetider har din remiss blivit skickad till oss. Du är välkommen på informationsmöte Torsdagen 20/10 kl 08.30". De skickade också med två enkäter man skulle fylla i. Och de hade skickat med såna där provtagningspapper. Dagen efter var jag på provtagningen. De tog 5 rör blod från mig. Man skulle vara fastande när man var där. Antagligen för att de tog blodfetter, och då ska man ju vara fastande.
Idag är det 18/10, alltså bara två dagar till mitt informationsmöte. Jag är nervös och rädd. Men samtidigt är det så himla spännande. Jag vet att det är nära nu. Jag vet att början på mitt nya liv är nära nu. Och jag är redo. Jag är så jävla redo.
