talesfrommybelly

Jag tänkte bara meddela er om att man kan må bra efter denna op:n också. Idag har jag haft en ganska bra dag. Ätit god mat, och varit på bra humör. Så jag är inte helt nere i skiten ;)

Imorgon är det väg-dag. Jag har smygvägt mig under veckan, och denna veckan har jag nog "bara" gått ner ett kilo. Men det är bättre takt tycker jag!

Nej, nu är jag inne i en sån där period igen... Allting är skit. Jag hatar maten. Jag har inga byxor som passar längre. Jag är trött hela jävla tiden. Men nej, jag ångrar inte operationen. Det känns som att vissa går och hoppas på att jag ska ångra operationen, och fatta vad det är jag har gjort. Jag fattar vad det är jag har gjort, jag har gett mig själv 10-15 år till att leva. Men just nu känns det dock inte som att jag lever. Nej, jag sitter fast i en jävla dvala just nu. Jag älskade att gå över till purékost. Men nu är jag så in i helvetes trött på det. Potatis i mängder. Jag längtar efter RIKTIG mat. I puréperioden går det ju att använda ägg till mycket.. Äggröra och omelett i mängder. Men nej du, tydligen TÅL JAG INTE ÄGG. Just nu är jag less på detta. Just idag är en sån dag som jag skulle vilja äta pizza till frukost, McDonalds till lunch och kinamat till kvällsmat. Och där emellan vill jag ha chips och godis i mängder. Drömma kan man ju göra. Självklart har jag aldrig nånsin gjort så i hela mitt liv, men idag känns det som att jag skulle kunna göra det. Idag har jag hittills ätit: 1 knäckebröd med ägg (aj aj aj...), 100 g färska jordgubbar, 50 g kyckling med 50 g potatis och lite sås. Jag måste äta varm mat en gång till idag. Och två mellanmål till, och klockan är 20.14. Nej, det här med att äta 6 gånger om dagen passar inte mig. Men det är väl bara att vänja sig. Innan operationen åt jag 2 - 3 gånger om dagen.

Alla mina byxor är alltså redan för stora. Många säger "Ja men det är väl kul att man ser att det händer något?!" - javisst är det det, men hur kul är det att behöva gå i mjukisbyxor ALLTID? Jag är inte miljonär heller, jag har inte råd att köpa byxor.

Just idag är jag jävligt bitter...

Totalt denna vecka: -2,7 kg
Totalt sedan flytstart: -16,3 kg
Totalt sedan OP: -6,3 kg

För er som inte vet vad dumpning är så kan jag berätta lite kortfattat. Dumpning är något som kan hända GBP-opererade om du äter för fett/sött/snabbt osv. Det kan visa sig som illamående, kräkning (?), kramper i magen, diarré, yrsel, hjärtklappning, kallsvettningar osv. (Taget från Wikipedia, då jag själv är osäker...)

Igår tror jag att jag råkade ut för en dumpning. Jag bestämde mig för att tjuvstarta min pureperiod. Jag ska ju egentligen inte börja med det förrän på tisdag. Men jag är så less på sopporna, så det blev så. Jag åt potatismos och kokt torsk. Väldigt bra mat för magen, alltså. Jag åt lite mer än en deciliter. Efter det gick jag ut med hunden, och när jag kom in så tog jag en varm dusch. Efter det började helvetet. Det tog alltså 1-1½ timme innan det startade, vilket jag TROR är konstigt. Men i alla fall. Jag fick magsmärtor från helvetet, jag har aldrig varit med om något liknande. Och kallsvettningarna kom också. Jag TROR att jag var med om en dumpning. Och jag ska säga er att det INTE är en trevlig upplevelse. Här har jag gått och tänkt att jag ska vara jätteduktig med maten nu och bara äta nyttig mat för att slippa dumpa. Och vad gör jag? Jag dumpar på POTATISMOS OCH TORSK. Fy fan vilken ironi. Jag hoppas verkligen att det inte händer många gånger till. Jag kan ju för tusan inte dumpa på allt jag äter!

I övrigt är jag väldigt osocial just nu. Jag orkar inte prata med speciellt många. Och jag umgås gärna inte en längre stund. Det är mitt humör som gör detta gissar jag på. Kroppen går igenom stress och hormonrubbningar, och jag tror det är därför humöret hoppar upp och ner hela tiden. Jag hoppas det löser sig snart också, det är rätt jobbigt att känna sig sjuk i huvudet för att man ena sekunden ler och andra sekunden är skitarg. Ha tålamod med mig, snälla.

När jag var på informationsmötet om operationen så berättade de om alla fysiska risker denna operationen innebär. Men de berättade inte om de psykiska. Detta är nånting jag fått reda på den hårda vägen. Humöret pendlar hela tiden. Ena sekunden kan jag vara jätteglad, och andra sekunden sitter jag och gråter över ingenting egentligen. Känslan om att man hatar världen kommer liksom över en på en sekund, och man börjar storgråta. Och detta är alltså nånting de INTE förvarnar om. De förvarnar inte om de psykiska riskerna med denna operationen. Jag förstår egentligen varför det händer. Kroppen genomgår en sjuk förändring just nu. Och den nästan icke-existerande maten jag "äter" ger ju ingen energi överhuvudtaget. Självklart blir man ett känslomässigt vrak då. Det är inte så konstigt. Jag bara önskar att man var mer förberedd på detta innan. Jag säger inte att jag inte hade gjort operationen om jag visste detta, jag säger bara att det kanske hade varit lättare att hantera det om man visste det i förväg...

Nej, än så länge ångrar jag inte operationen. Jag är jätteglad över att jag fått denna chansen. Och jag tänker inte sumpa det. Även om det var SJUKT jobbigt när min bror kom hem med en pizza idag. Det är en kamp, och det är en kamp jag måste vinna. Jag VET att det kommer bli bättre. Men just nu kämpar jag som ett djur...

Nu har en vecka gått. Som jag skrev igår så har den veckan gått väldigt snabbt. Hoppas kommande vecka går lika snabbt, för nu är jag SÅ redo för att äta lite mosad mat! Haha.. Idag var första väg-dagen. Jag har gått ner 4 kg sedan operationen, på en vecka! Jag är sjukt nöjd med detta, trots att de flesta gått ner mer första veckan. Jag bryr mig inte. För hur lätt är det att gå ner 4 kilo på en vecka egentligen? Nej, inte lätt alls! Så jag är jävligt nöjd!

Denna dagen började väldigt bra. Jag vaknade och var på bra humör. Åt frukost, gick sen ut på en promenad på 30 minuter. Funderar på att ta samma promenad nu ikväll, så får jag ihop det till en timme, som är rekommenderat.
Nu på kvällen blev jag fruktansvärt deprimerad igen. Humöret hoppar upp och ner varannan sekund. Det är sjukt frustrerande.

Jag sitter och sippar på mitt mellanmål - 1 dl juice utspädd med 1 dl vatten. Det tar mig alltid längre tid än vad det ska att dricka upp det där lilla. Men jag håller ju på med andra grejer samtidigt.

Jag var på maxi innan. På dörrarna stod det "Denna vecka: Lösgodis 29,90kr/kg" och jag tänkte i mina gamla banor: "ska nog köpa lite lösgodis", sen kom jag på att det kan jag ju inte alls göra. Det roliga är att den tanken bara kom, jag är ju egentligen inte ett dugg sugen på godis. Jag är sugen på mat. KÖTT. Tänk så mycket hjärnan styr egentligen. Eller invanda beteenden. Jag vill ju inte ha godis, men ändå tyckte hjärnan att jag skulle ha. Jag köpte i alla fall 0,5 l pepsi max. Jag slog upp 1,5 dl i ett glas som har fått stå och slå av sedan 1. Jag tänkte jag skulle "fuska" lite och dricka det sen. Egentligen tycker jag inte det är att fuska, eftersom det faktiskt inte innehåller något onyttigt. Vi får se hur jag gör, moralgränsen i hjärnan säger att det inte är okej liksom. Decisions decisions...

Söndag idag ja.. Det betyder att imorgon är det en vecka sedan jag opererades. HELT SJUKT hur snabbt den veckan har gått, trots att jag bara sitter hemma och äter och dricker hela tiden. Jag har ju sjukt tråkigt om dagarna, men ändå går tiden snabbt. Det känns bra att tiden går så snabbt, jag vill bara att jag ska få börja äta puré nu. Flytande är inte alls så spännande kan jag säga. Jag får fortfarande inte i mig varma soppor, så just nu äter (dricker...) jag naturdiet som middag och kvällsmat. Men det känns helt okej faktiskt. De är ju inte äckliga, och jag har ju levt på dem i 1 månad innan, så varför inte liksom... Nu ser jag fram emot att få äta lite potatismos och fisk, eller en mosad köttbulle liksom. Det blir munorgasm när jag bara tänker på riktig mat. Jag kan ärligt talat inte förstå de som säger att de inte alls är sugna på något onyttigt allt efter operationen, precis som att de vaknar och är "helade" helt plötsligt. Jag ska inte ljuga, jag har ätit pizza PSYKISKT säkert 100 gånger sedan jag kom hem från sjukhuset. Haha! Men det lär dröja länge innan jag vågar mig på att ens testa pizza. Jag håller mina kostråd till punkt och pricka än så länge. Men jag skulle kunna döda för ett glas Pepsi max. Jag tror jag ska skaka ur kolsyran ur en Pepsi och dricka lite imorgon. Bara liiite...

Inatt kunde jag minsann sova på vänster sida. Har inte kunnat det sedan operationen, och det är ju den sidan jag alltid sover på annars. Så det har varit jobbigt. Jag använder en liten "magkudde" undertill så funkar det :)

Jag har inte mycket mer att skriva just nu. Jag kämpar på här hemma. Peppar peppar har jag sluppit smärta och så. Jag är bara grymt irriterad på mina stygn, och vill ha av dem NU, NU, NU! De kliar. Mamma skulle byta ett av förbanden härom dagen, och de läker redan jättefint. Det känns bra! Jag vet inte om jag ska sikta på att gå till VC och ta bort dem på fredag, eller om jag ska vänta till måndagen efter det. Där står i papperna att de ska sitta 10-14 dagar. Och på fredag har det gått 11 dagar. Vi får se hur jag gör. Jag vill bara ha bort dem!

Nej, nu ska jag dricka mitt sista mellanmål (1dl äppeljuice utspädd med 1dl vatten), sen ska jag nog gå och lägga mig. Eller något. Dygnsrytmen har såklart redan blivit förstörd igen. Jag trivs bättre på nätterna, what can I say?

Jag glömde skriva att jag hittade en låt i en GBP-blogg som jag läser. Bruno Mars - Today my life begins. Den beskriver precis vad jag känner nu efter operationen. Det är nu livet börjar!

I will break these chains that bind me, happiness will find me
Leave the past behind me, today my life begins
A whole new world is waiting - it's mine for the taking
I know I can make it, today my life begins
Today my life begins.

Jaha, då var det väl dags att skriva om det. Jag orkar egentligen inte, men jag får väl finna orken under tiden här :P

Måndag:
Jag gick upp klockan 6. Drack lite pepsi och så, sen tog jag min Descutan-dusch som jag skulle. Rena kläder och sånt efter det. ALLT ska vara rent. Kvart över 7 lämnade vi Ängelholm (jag & mamma). I bilen var jag inte ett dugg nervös faktiskt. Inte alls den morgonen om jag tänker efter. Nervositeten kom inte ens när vi gick igenom portarna till Centralsjukhuset i Kristianstad. Lustigt, jag som gått och varit nervös hur jävla länge som helst nu! Haha. Kvart i 9 var vi i Kristianstad. Där mötte vi pappa och min bror också. Jag skulle till avdelning 72, Aleris. Vi åkte upp till våning 7, sen in dit. Fick sitta och vänta i typ en kvart, sen kom en sköterska och skulle ta hand om mig. Då fick mamma, pappa och bror gå. Vi kramades, sen gick de. Det började med invägning, de skulle kolla så jag gått ner vad jag skulle inför operationen. Jag hade till och med gått ner 1,5 kg mer än så. :) Go me! Och då har jag ändå fuskat. Undrar hur det hade sett ut om jag inte hade fuskat en enda gång. Jaja.. ^^ Sen tog hon midjemått på mig också. Jag har minskat 10 cm runt midjan sedan informationsmötet i Lund 20/10! Efter det fick jag kläder som jag skulle byta om till. Sen kom en sköterska och satte en nål i handen på mig osv. Sen fick jag min säng. Sen började väntan... Jag skulle vara där klockan 09.00, inte förrän klockan var 16.30 var det min tur! Där var någon motorcykelsnubbe som hade varit med om nån olycka, så de fick gå in på något konstigt sätt på honom, det drog ut på tiden en massa. Jag delade sal med 3 andra tjejer. De var hur trevliga som helst, så tiden gick väl hyfsat snabbt fram till operationen. Men jag var sist ut den dagen, så sista tiden hade jag inte ens sällskap. Klockan 4 kommer de och säger till mig att jag ska göra mig redo. Jag får hjälpa till att köra ner sängen till OP. Sen lämnar de mig där. Och där sitter jag i en halvtimme och bara väntar. DÅ kom nervositeten! När klockan var halv 5 kom narkosläkaren ut och hämtade mig. Vi gick in i en operationssal som var VÄLDIGT ljus. De bad mig att lägga mig på den väldigt konstiga britsen. Man lägger sig ner som vanligt, men sen ska du ut med både armar och ben, ungefär som Jesus korsfärstning.. Sen satte de lite grejer på mig, har ingen aning om vad. Sen tippade de bordet eftersom man tydligen är halvstående när de gör operationen. Sen sa världens bästa narkosläkare att det var dags, och att jag skulle ta tio djupa andetag in i masken han satte för mitt ansikte. Jag kom till 4, sen minns jag inte mer. Operationen måste gått väldigt fort, för redan halv 6 var jag på uppvaket och ringde mamma. Jag kommer ihåg att jag fick syrgas, och den kliade som fan i näsan. Jag gnällde lite, sen frågade jag efter en telefon. När jag ringde mamma började jag storgråta, vilket inte gjorde det bättre för smärtan direkt. Men jag tror det var morfinet, för varje gång jag fick morfin efter det så började jag gråta. Haha! Jag fick sitta på uppvaket i typ en halvtimme och sippra på lite vatten. Vi fick koppar som höll 30 ml vatten, där skulle vara 3-4 klunkar där i. Så lite fick vi dricka. Vi fick hålla koll på hur mycket vi drack också. Sen hjälpte en sköterska mig in till min säng i vår sal. Och där somnade jag nog ett litet tag, sen var det dags att gå upp och gå på grund av propprisken efter en operation. Så jag var uppe och gick en gång i timmen. Även under natten, eftersom jag inte kunde sova. Jag hade inte speciellt ont, men jag kunde ändå inte sova. Jag låg bara och tänkte. Så jag var uppe jättemånga gånger och gick. Sen var jag och kissade typ 1000 gånger också. Jag hade fått så mycket dropp, och vätskan måste ju ut nån gång. Så såg hela natten ut.

Tisdag:
Vi blir väckta runt 6-tiden för att alla skulle duscha och dricka innan frukosten. Jag och en tjej i min sal var först ut med att duscha. Det var SÅ skönt att få duscha och känna sina egna lukter igen. Allting luktar ju sjukhus där... Det var lite kämpigt att torka sig efter duschen, man var ju öm lite överallt. Men det gick. Sen skulle vi dricka 200 ml innan frukosten. 08.00 var det frukost. 150 ml soyayoghurt med kanel fick jag. Soyayoghurt är svinäckligt. Men jag är ju komjölksallergiker... Jag fick i mig nästan allt av det. Sen fick vi någon tropisk juice till mellanmål. Det var då jag började må dåligt. När jag drack den mådde jag dåligt som fan, och hade ont. När det var dags för lunch så fick jag inte i mig mer än ett par skedar av den äckliga soppan. Jag hade så himla ont. Så jag fick en ny säng att lägga mig i, fick 2 morfintabletter och en glas äpplejuice. Kirurgen kommer och pratar med mig och säger att jag nog måste stanna en natt till för observation. Då började jag gråta IGEN. Jag ville ju bara HEM! Jag vilade i en timme typ, drack min juice och lät tabletterna verka. Sen gick jag upp och letade upp min sköterska och sa att jag mådde mycket bättre (vilket jag faktiskt gjorde), och då sa hon att jag kunde ringa min pappa så han kunde hämta mig. Men jag fick lova att jag skulle komma tillbaka om det började göra så ont igen. Jag ringde min pappa, och efter en timme blev jag hämtad av honom. Han bor bara ett stenkast från sjukhuset i Kristianstad, men bilfärden dit var ändå jobbig. Jag hade bestämt redan innan operationen att jag skulle stanna hos pappa en natt också, så att bilfärden hem skulle bli så lätt som möjligt. Så jag kom till pappa och skötte allting där istället. Tog mina tabletter, drack en massa, sen gick jag och lade mig. Kunde sova mycket bättre den natten. Jag hade en liten kudde som stöttade magen så jag kunde ligga på sidan. Jag vaknade bara typ 2-3 gånger under de 8 timmarna jag sov. SKÖNT!

Onsdag:
Jag började dagen med 200 ml vatten. Sen får jag vänta en halvtimme innan jag kan äta frukosten. Efter frukosten tog jag en väldigt skön dusch, det var lättare den gången än dagen innan. Efter det blev det mellanmål, och jag tittade mycket på tv. Jag stannade hos pappa tills jag ätit min lunch, sen skjutsade pappa mig hem till Ängelholm igen. Bilfärden hem gick väldigt bra faktiskt. Vi fick stanna halvvägs så jag fick sträcka lite på mig bara, men annars var det ingen fara. :) Det var skönt att komma hem, träffa familjen och våra fina djur. Och se mitt rum, och min egen säng! Min lilla kise lämnade inte min sida den natten, hon låg tätt intill mig och vaktade. <3

Torsdag:
Jag bestämmer mig för att inte följa Aleris matschema. Som om jag går upp klockan 6 för att kunna äta frukost 7-8 när jag är ledig? Hell no! Så jag gick upp klockan 9, drack mina 200 ml vatten. Sen blev det frukost. När det var dags för lunsch gjorde jag en egen soppa, tacosoppa som jag sen mixade slät. Det var gott. Men sen på kvällen när det var dags för varm soppa igen så tog det stopp. Varm mat är verkligen inte god just nu... Så jag ska nog hålla mig till naturell yoghurt, applejuice och naturdiet. Naturdiet måste jag äta istället för varma soppor för att få i mig det jag behöver. Men det gör ingenting, de är faktiskt inte så äckliga!

Och så nu, fredag. Idag orkade jag mig ner till Försäkringskassan för att lämna närvarorapport och sjukskrivningspapper. Det var ganska jobbigt att gå i backe. Jag blir andfådd av ingenting just nu, men det kanske inte är så konstigt. Idag har jag mått bra i övrigt. Men det har jag i princip gjort sedan jag åkte hem till pappa i tisdags. Men jag blir såklart piggare för varje dag som går. Smärtan är nästan helt borta nu. Jag känner bara av att magen är lite uppblåst fortfarande av den där gasen de sprutar in i magen under operationen. Och jag har fortfarande inte kunnat göra "nr 2", vilket är rätt jobbigt. Imorgon får jag åka till apoteket och köpa något som hjälper mot det. Sen ska det nog vara finemang! :)

Har ni orkar läsa allting så får ni en kram!

Jag ville bara uppdatera er och säga att jag lever. Jag har inte orkat skriva än, men jag tänkte sätta mig ner och skriva min operationsberättelse imorgon, håll utkik! :)

Jaha, nu sitter jag här, ikväll innan operationen. Nervös som FAN är jag. Jag har nyss bytt sängkläder. Jag ska alldeles strax gå in och ta min första Descutan-dusch. Sen tänkte jag gå och lägga mig, och försöka somna. Jag tror inte det kommer gå så bra att somna. Jag har ont i magen, och har varit gråtfärdig hela kvällen. Nej, fy fan för detta. Måtte de ge mig lugnande när jag kommer in till sjukhuset imorgon! Och jag hoppas verkligen inte jag får vänta speciellt länge, för det klarar fan inte mina nerver av! Jag skriver nog inte mer innan operationen nu. Vi ses "på andra sidan" (som op:ade kallar det. Inte andra sidan som i döden alltså...)!

Om 30 timmar och 40 minuter ska jag infinna mig på Kristianstads centralsjukhus för att göra min Gastric Bypass. I nuläget är jag ganska lugn. Morgnarna är värst, då är jag så nervös att jag skulle kunna spy. Men det ska nog bli bra det här! Lär nog inte få mycket sömn imorgon natt, nervositeten kommer väl då... Imorgon ska jag packa aellt jag ska ha med mig, ta min första omeprazol inför op:n, duscha med antibakteriellt tvål och byta sängkläder. På op-morgonen ska jag också duscha med det där tvålet. Vi lämnar väl hemmet lite efter 7 - ska vara i Kristianstad kl 9. DÅ lär det nog vara nervöst. Förbereder mig på att mamma inte får följa med så långt. Förbereder också mig för att jag kommer ha SKITONT efter operationen. Bättre det, då blir man ju positivt överraskad om det inte skulle göra speciellt ont ju.

Vad gör jag uppe vid denna tiden egentligen? Jag har suttit och letat recept på soppor som jag tror kan vara goda, och som borde gå att mixa släta. Hittade recept på tacosoppa, kycklingsoppa och två olika köttfärssoppor. Mamma får nog agera kock åt mig de första dagarna :)

Nej, nu ska jag sova. Ska försöka skriva något till innan jag lägger mig på operationsbordet. Godnatt!