Nu är det min tur.
Nu är det min tur att göra en GBP-blogg. Här tänkte jag skriva lite om min resa fram till operationen, sen ska jag också skriva om hur livet är efter en GBP-OP. Mycket för att jag vet hur skönt det är att ha bloggar att läsa INNAN sin OP, och mycket för att jag själv vill kunna gå tillbaka och se hur det var sen. För jag glömmer så lätt, och detta kommer vara det viktigaste jag gör i mitt liv. Jag vill inte glömma.
Så hur började min historia?
Jo, den började med att jag ringde min husläkare där jag berättade att jag ville ha hjälp med min övervikt. Sagt och gjort fick jag en tid två veckor senare. Då vägdes och mättes jag, sen satte vi oss ner för att diskutera hur vi skulle gå vidare. Han sa att det finns ju Gastric Bypass-operation. Men han skulle inte bara skicka mig dit direkt. För tydligen är det så att du måste ha nerdokumenterat i din journal att du försökt gå ner i vikt på annat sätt. När jag var 14 började jag på ett "överviktsteam" på BUP, där man mest bytte tankesätt osv. Man vägdes också en gång i veckan. Anyways, tillbaka till ämnet. Han ville att jag skulle prova tabletter för viktnedgång först. Han skrev ut Reductil till mig. Jag tror inte ens de tabletterna finns längre, för nackdelarna är mycket fler än fördelarna. Jag mådde skitdåligt av de tabletterna. Jag hade hjärtklappning hela tiden. Min vilopuls låg på 170 slag i minuten. Det kändes som att jag hade sprungit ett maratonlopp bara jag skulle resa mig och gå till toaletten, typ. Jag gick på de tabletterna i ca 3 månader tror jag. Sen sa jag till honom hur jag mådde av de tabletterna. Han sa då att jag skulle sluta med dem DIREKT, inte ens använda slut på dem jag hade kvar. Jag slutade förstås direkt, jag blev lättad av att jag inte behövde fortsätta. Jag gick ner ca 10 kg med de tabletterna. Men i den takten så hjälpte de inte speciellt mycket. Den takten skulle jag ju klara av själv, utan tabletterna. Det är ju bara ca 3 kg i månaden. Efter det frågade min läkare om jag skulle kunna tänka mig att genomgå en GBP-operation. "Hallå, det var ju därför jag sökte hjälp från början" tänkte jag. Men det sa jag inte. Jag sa bara ja. Han skickade då en remiss till Landskronas lasarett. Efter två veckor fick jag en remissbekräftelse. Detta var i Maj 2009. Där börjar också min GBP-resa. I remissbekräftelsen stod där att de har en väntetid på ca. 2 år. Man kan åberopa vårdgarantin, vilket jag gjorde. Men jag kände faktiskt inte för att ringa rundor i hela Sverige och leta efter OP-tider. Så jag bestämde mig för att vänta, för jag vill opereras i skåne. Jag vill kunna ha med mig någon. Jag vill att folk ska kunna besöka mig efteråt. Jag vill ha en enkel resa hem sen. Jag vet att vissa är så benägna om att få OP-tid så fort som möjligt. Men jag tänkte helt enkelt "Äh, jag har inte bråttom. Jag står i alla fall i kön nu!". Sedan dess har jag levt livet. Jag har inte tänkt på min vikt sedan dess. Dumt, jag vet. Och jag skäms över det, så snälla, börja inte med någon predikan om att det är bra att försöka gå ner i vikt själv också...
För två veckor sedan fick jag ÄNTLIGEN brevet jag gått och väntat på. Jag fick dock ett brev från Aleris i Lund, inte från Landskronas lasarett. Där stod i det brevet att "på grund av för långa väntetider har din remiss blivit skickad till oss. Du är välkommen på informationsmöte Torsdagen 20/10 kl 08.30". De skickade också med två enkäter man skulle fylla i. Och de hade skickat med såna där provtagningspapper. Dagen efter var jag på provtagningen. De tog 5 rör blod från mig. Man skulle vara fastande när man var där. Antagligen för att de tog blodfetter, och då ska man ju vara fastande.
Idag är det 18/10, alltså bara två dagar till mitt informationsmöte. Jag är nervös och rädd. Men samtidigt är det så himla spännande. Jag vet att det är nära nu. Jag vet att början på mitt nya liv är nära nu. Och jag är redo. Jag är så jävla redo.
Så hur började min historia?
Jo, den började med att jag ringde min husläkare där jag berättade att jag ville ha hjälp med min övervikt. Sagt och gjort fick jag en tid två veckor senare. Då vägdes och mättes jag, sen satte vi oss ner för att diskutera hur vi skulle gå vidare. Han sa att det finns ju Gastric Bypass-operation. Men han skulle inte bara skicka mig dit direkt. För tydligen är det så att du måste ha nerdokumenterat i din journal att du försökt gå ner i vikt på annat sätt. När jag var 14 började jag på ett "överviktsteam" på BUP, där man mest bytte tankesätt osv. Man vägdes också en gång i veckan. Anyways, tillbaka till ämnet. Han ville att jag skulle prova tabletter för viktnedgång först. Han skrev ut Reductil till mig. Jag tror inte ens de tabletterna finns längre, för nackdelarna är mycket fler än fördelarna. Jag mådde skitdåligt av de tabletterna. Jag hade hjärtklappning hela tiden. Min vilopuls låg på 170 slag i minuten. Det kändes som att jag hade sprungit ett maratonlopp bara jag skulle resa mig och gå till toaletten, typ. Jag gick på de tabletterna i ca 3 månader tror jag. Sen sa jag till honom hur jag mådde av de tabletterna. Han sa då att jag skulle sluta med dem DIREKT, inte ens använda slut på dem jag hade kvar. Jag slutade förstås direkt, jag blev lättad av att jag inte behövde fortsätta. Jag gick ner ca 10 kg med de tabletterna. Men i den takten så hjälpte de inte speciellt mycket. Den takten skulle jag ju klara av själv, utan tabletterna. Det är ju bara ca 3 kg i månaden. Efter det frågade min läkare om jag skulle kunna tänka mig att genomgå en GBP-operation. "Hallå, det var ju därför jag sökte hjälp från början" tänkte jag. Men det sa jag inte. Jag sa bara ja. Han skickade då en remiss till Landskronas lasarett. Efter två veckor fick jag en remissbekräftelse. Detta var i Maj 2009. Där börjar också min GBP-resa. I remissbekräftelsen stod där att de har en väntetid på ca. 2 år. Man kan åberopa vårdgarantin, vilket jag gjorde. Men jag kände faktiskt inte för att ringa rundor i hela Sverige och leta efter OP-tider. Så jag bestämde mig för att vänta, för jag vill opereras i skåne. Jag vill kunna ha med mig någon. Jag vill att folk ska kunna besöka mig efteråt. Jag vill ha en enkel resa hem sen. Jag vet att vissa är så benägna om att få OP-tid så fort som möjligt. Men jag tänkte helt enkelt "Äh, jag har inte bråttom. Jag står i alla fall i kön nu!". Sedan dess har jag levt livet. Jag har inte tänkt på min vikt sedan dess. Dumt, jag vet. Och jag skäms över det, så snälla, börja inte med någon predikan om att det är bra att försöka gå ner i vikt själv också...
För två veckor sedan fick jag ÄNTLIGEN brevet jag gått och väntat på. Jag fick dock ett brev från Aleris i Lund, inte från Landskronas lasarett. Där stod i det brevet att "på grund av för långa väntetider har din remiss blivit skickad till oss. Du är välkommen på informationsmöte Torsdagen 20/10 kl 08.30". De skickade också med två enkäter man skulle fylla i. Och de hade skickat med såna där provtagningspapper. Dagen efter var jag på provtagningen. De tog 5 rör blod från mig. Man skulle vara fastande när man var där. Antagligen för att de tog blodfetter, och då ska man ju vara fastande.
Idag är det 18/10, alltså bara två dagar till mitt informationsmöte. Jag är nervös och rädd. Men samtidigt är det så himla spännande. Jag vet att det är nära nu. Jag vet att början på mitt nya liv är nära nu. Och jag är redo. Jag är så jävla redo.
Kommentarer
Trackback
