Livslångt beslut
De som säger att gastric bypass är en "enkel utväg" för tjockisar har så jävla fel. Ni borde vara med på ett informationsmöte. Eller få läsa de papperna jag fick med mig hem. Att operera sig är ett livslångt beslut. Du kommer ALDRIG kunna äta grejer som du alltid ätit. Pizza, glöm det. Godis, glöm det. Chips, glöm det. Vitt bröd, glöm det. Marmelad, glöm det. Ja, till och med fruktyoghurt, glöm det!
Igår var det då min tur för informationsmöte. Jag ställde klockan på 06.30. Vi (jag & mamma) körde ifrån Ängelholm 07.15 för att befinna oss i Lund 08.30. Vi var där tio minuter tidigt, men då hann vi röka också. Haha... När vi kom in där fick jag sätta mig i vänterummet så länge. Sen kom receptionisten och kallade på mig, då fick jag komma ut och betala för mitt besök (180 kr, jävligt udda summa), och lämna enkäterna man fått fylla i. Sen fick man sätta sig i vänterummet igen. Efter cirka en kvart kom läkaren och kallade in alla till en sal. Där fick vi sätta oss ned och lyssna på henne medans hon talar om hur man gör på en sån här operation. De kopplar bort 97% av magsäcken. NITTIOSJU PROCENT! Magsäcken klarar av 15-30 ml vätska efteråt. De kopplar bort magsäcken, och lämnar de där ynka 3%, sen kopplar de om hela systemet typ. De tar bort 150 cm av din tunntarm. Sen kopplar dem ihop den nya änden av tunntarmen till den "nya" magsäcken. Det låter så komplicerat, men det är det egentligen inte. Det är bara väldigt svårt att förklara det. De går in med fem stycken titthål, vilket jag är väldigt nöjd över. Man slipper liksom fula ärr efteråt, man kommer ju ändå ha världens fulaste mage sen. Men det går att fixa det också. Anyways, efter läkaren hade pratat delade de upp oss i två grupper. Den ena gruppen skulle få träffa läkare och sjuksköterska, och den andra gruppen skulle få lyssna på dietisten. Jag fick lyssna på dietisten först. Hon berättade hur man kommer få leva efter operationen. Två veckor efter operationen så ska man bara äta flytande, t.ex soppor, filmjölk osv. Sopporna ska silas och grejer, för man får inte få i sig några hela bitar. Efter de veckorna börjar du med purémat (a.k.a barnmat, typ) i 3 veckor. Här kan man äta "vanlig" mat, bara du mosar den eller mixar den först. Det måste vara himmelriket att äntligen få lov att smaka riktig mat. Efter de tre veckorna börjar "tuggperioden", då får du lov att äta vanlig mat igen. Men väldigt försiktigt, och VÄLDIGT lite. En portion ska vara 1,5 dl ungefär. Och då ska den alltså vara indelad i tallriksmodellen, tänk er vad lite av allt jag får äta! Efter dietisten var färdig fick vi sätta oss i vänterummet igen. Det tog en EVIGHET för oss att komma in till läkaren, för där var ju såklart en muslim som hade en tolk med sig. Det tog en timme för henne där inne, för oss andra tog det 10 minuter. I alla fall, jag fick till slut komma in. Det är lite nervöst just då, eftersom det är läkaren som ska godkänna dig eller ej. Men det var inga problem. Jag fick svara på lite frågor angående min hälsa. Sen kollade hon mina blodprover. Där var en grej att anmärka på. Jag har för lite folsyra. Hon skrev ut tabletter för det som jag ska ta fram till dagen innan operation. Sen skrev hon ut JÄTTEMÅNGA andra mediciner.
Fullständig lista på mediciner:
Behepan 1mg (Vitamin B12)
Fragmin 0,2ml (blodförtunnande spruta)
Kalcipos-d forte 500mg (Kalk och D-vitamin)
Niferex 100mg (Järn, tas under mensen)
Omeprazol 10mg (Magsyra, tror jag)
Panodil 500mg (Mot smärta efter operation)
Primperan 10mg (Mot illamående efter operation)
Tramadol 50mg (Mot postoperativ smärta)
Igår var det då min tur för informationsmöte. Jag ställde klockan på 06.30. Vi (jag & mamma) körde ifrån Ängelholm 07.15 för att befinna oss i Lund 08.30. Vi var där tio minuter tidigt, men då hann vi röka också. Haha... När vi kom in där fick jag sätta mig i vänterummet så länge. Sen kom receptionisten och kallade på mig, då fick jag komma ut och betala för mitt besök (180 kr, jävligt udda summa), och lämna enkäterna man fått fylla i. Sen fick man sätta sig i vänterummet igen. Efter cirka en kvart kom läkaren och kallade in alla till en sal. Där fick vi sätta oss ned och lyssna på henne medans hon talar om hur man gör på en sån här operation. De kopplar bort 97% av magsäcken. NITTIOSJU PROCENT! Magsäcken klarar av 15-30 ml vätska efteråt. De kopplar bort magsäcken, och lämnar de där ynka 3%, sen kopplar de om hela systemet typ. De tar bort 150 cm av din tunntarm. Sen kopplar dem ihop den nya änden av tunntarmen till den "nya" magsäcken. Det låter så komplicerat, men det är det egentligen inte. Det är bara väldigt svårt att förklara det. De går in med fem stycken titthål, vilket jag är väldigt nöjd över. Man slipper liksom fula ärr efteråt, man kommer ju ändå ha världens fulaste mage sen. Men det går att fixa det också. Anyways, efter läkaren hade pratat delade de upp oss i två grupper. Den ena gruppen skulle få träffa läkare och sjuksköterska, och den andra gruppen skulle få lyssna på dietisten. Jag fick lyssna på dietisten först. Hon berättade hur man kommer få leva efter operationen. Två veckor efter operationen så ska man bara äta flytande, t.ex soppor, filmjölk osv. Sopporna ska silas och grejer, för man får inte få i sig några hela bitar. Efter de veckorna börjar du med purémat (a.k.a barnmat, typ) i 3 veckor. Här kan man äta "vanlig" mat, bara du mosar den eller mixar den först. Det måste vara himmelriket att äntligen få lov att smaka riktig mat. Efter de tre veckorna börjar "tuggperioden", då får du lov att äta vanlig mat igen. Men väldigt försiktigt, och VÄLDIGT lite. En portion ska vara 1,5 dl ungefär. Och då ska den alltså vara indelad i tallriksmodellen, tänk er vad lite av allt jag får äta! Efter dietisten var färdig fick vi sätta oss i vänterummet igen. Det tog en EVIGHET för oss att komma in till läkaren, för där var ju såklart en muslim som hade en tolk med sig. Det tog en timme för henne där inne, för oss andra tog det 10 minuter. I alla fall, jag fick till slut komma in. Det är lite nervöst just då, eftersom det är läkaren som ska godkänna dig eller ej. Men det var inga problem. Jag fick svara på lite frågor angående min hälsa. Sen kollade hon mina blodprover. Där var en grej att anmärka på. Jag har för lite folsyra. Hon skrev ut tabletter för det som jag ska ta fram till dagen innan operation. Sen skrev hon ut JÄTTEMÅNGA andra mediciner.
Fullständig lista på mediciner:
Behepan 1mg (Vitamin B12)
Fragmin 0,2ml (blodförtunnande spruta)
Kalcipos-d forte 500mg (Kalk och D-vitamin)
Niferex 100mg (Järn, tas under mensen)
Omeprazol 10mg (Magsyra, tror jag)
Panodil 500mg (Mot smärta efter operation)
Primperan 10mg (Mot illamående efter operation)
Tramadol 50mg (Mot postoperativ smärta)
Läkaren lyssnade också på hjärta och lungor. Sen tog hon upp rökningen. Jag måste sluta röka innan operationen, helst 4 veckor innan operationen. Men hon sa också att "det är bättre om du åker dit på nån cigarett om dagen, än ett helt paket...om du fattar vad jag menar", det verkade inte som att hon är stenhård med det. Men jag ska självklart försöka sluta, jag har ju detta som motiverar mig nu. Sen kollade hon på min vikt, och berättade då att de kräver att man ska ha gått ner en viss summa till operationen. Jag fick 7 kilo. Det borde inte vara några problem. Efter det skickade hon in mig till sköterskan, där skulle man få operationsdatum. Hon erbjöd mig operation redan om 3 veckor! Men jag tog inte det. Eftersom jag inte kan dricka såna "tjockisdrickor" som man egentligen ska dricka innan operationen, så måste jag gå ner de där 7 kilona på egen hand. Och då sa hon att det är bättre om jag tar operationen lite längre fram. Hon frågade vad jag tyckte. Jag sa att jag då gärna tar operationen efter jul. Då tittade hon i datorn och sa att de har stängt ett tag efter jul. De öppnar igen vecka 2, och då fick jag 9 JANUARI 09.00! Det känns helt sjukt att jag har fått ett datum... För bara tre veckor sedan trodde jag inte att jag skulle få operationen förrän tidigast Maj nästa år. Nu helt plötsligt händer allting så snabbt... Men det ska bli skönt att göra detta. Detta är mitt sätt att ta tag i mitt liv. Det är ju här mitt nya liv börjar. Jag är både livrädd och spänd inför detta. Men åh vad skönt det ska bli att få det gjort. Äntligen.
Nu är det min tur.
Nu är det min tur att göra en GBP-blogg. Här tänkte jag skriva lite om min resa fram till operationen, sen ska jag också skriva om hur livet är efter en GBP-OP. Mycket för att jag vet hur skönt det är att ha bloggar att läsa INNAN sin OP, och mycket för att jag själv vill kunna gå tillbaka och se hur det var sen. För jag glömmer så lätt, och detta kommer vara det viktigaste jag gör i mitt liv. Jag vill inte glömma.
Så hur började min historia?
Jo, den började med att jag ringde min husläkare där jag berättade att jag ville ha hjälp med min övervikt. Sagt och gjort fick jag en tid två veckor senare. Då vägdes och mättes jag, sen satte vi oss ner för att diskutera hur vi skulle gå vidare. Han sa att det finns ju Gastric Bypass-operation. Men han skulle inte bara skicka mig dit direkt. För tydligen är det så att du måste ha nerdokumenterat i din journal att du försökt gå ner i vikt på annat sätt. När jag var 14 började jag på ett "överviktsteam" på BUP, där man mest bytte tankesätt osv. Man vägdes också en gång i veckan. Anyways, tillbaka till ämnet. Han ville att jag skulle prova tabletter för viktnedgång först. Han skrev ut Reductil till mig. Jag tror inte ens de tabletterna finns längre, för nackdelarna är mycket fler än fördelarna. Jag mådde skitdåligt av de tabletterna. Jag hade hjärtklappning hela tiden. Min vilopuls låg på 170 slag i minuten. Det kändes som att jag hade sprungit ett maratonlopp bara jag skulle resa mig och gå till toaletten, typ. Jag gick på de tabletterna i ca 3 månader tror jag. Sen sa jag till honom hur jag mådde av de tabletterna. Han sa då att jag skulle sluta med dem DIREKT, inte ens använda slut på dem jag hade kvar. Jag slutade förstås direkt, jag blev lättad av att jag inte behövde fortsätta. Jag gick ner ca 10 kg med de tabletterna. Men i den takten så hjälpte de inte speciellt mycket. Den takten skulle jag ju klara av själv, utan tabletterna. Det är ju bara ca 3 kg i månaden. Efter det frågade min läkare om jag skulle kunna tänka mig att genomgå en GBP-operation. "Hallå, det var ju därför jag sökte hjälp från början" tänkte jag. Men det sa jag inte. Jag sa bara ja. Han skickade då en remiss till Landskronas lasarett. Efter två veckor fick jag en remissbekräftelse. Detta var i Maj 2009. Där börjar också min GBP-resa. I remissbekräftelsen stod där att de har en väntetid på ca. 2 år. Man kan åberopa vårdgarantin, vilket jag gjorde. Men jag kände faktiskt inte för att ringa rundor i hela Sverige och leta efter OP-tider. Så jag bestämde mig för att vänta, för jag vill opereras i skåne. Jag vill kunna ha med mig någon. Jag vill att folk ska kunna besöka mig efteråt. Jag vill ha en enkel resa hem sen. Jag vet att vissa är så benägna om att få OP-tid så fort som möjligt. Men jag tänkte helt enkelt "Äh, jag har inte bråttom. Jag står i alla fall i kön nu!". Sedan dess har jag levt livet. Jag har inte tänkt på min vikt sedan dess. Dumt, jag vet. Och jag skäms över det, så snälla, börja inte med någon predikan om att det är bra att försöka gå ner i vikt själv också...
För två veckor sedan fick jag ÄNTLIGEN brevet jag gått och väntat på. Jag fick dock ett brev från Aleris i Lund, inte från Landskronas lasarett. Där stod i det brevet att "på grund av för långa väntetider har din remiss blivit skickad till oss. Du är välkommen på informationsmöte Torsdagen 20/10 kl 08.30". De skickade också med två enkäter man skulle fylla i. Och de hade skickat med såna där provtagningspapper. Dagen efter var jag på provtagningen. De tog 5 rör blod från mig. Man skulle vara fastande när man var där. Antagligen för att de tog blodfetter, och då ska man ju vara fastande.
Idag är det 18/10, alltså bara två dagar till mitt informationsmöte. Jag är nervös och rädd. Men samtidigt är det så himla spännande. Jag vet att det är nära nu. Jag vet att början på mitt nya liv är nära nu. Och jag är redo. Jag är så jävla redo.
Så hur började min historia?
Jo, den började med att jag ringde min husläkare där jag berättade att jag ville ha hjälp med min övervikt. Sagt och gjort fick jag en tid två veckor senare. Då vägdes och mättes jag, sen satte vi oss ner för att diskutera hur vi skulle gå vidare. Han sa att det finns ju Gastric Bypass-operation. Men han skulle inte bara skicka mig dit direkt. För tydligen är det så att du måste ha nerdokumenterat i din journal att du försökt gå ner i vikt på annat sätt. När jag var 14 började jag på ett "överviktsteam" på BUP, där man mest bytte tankesätt osv. Man vägdes också en gång i veckan. Anyways, tillbaka till ämnet. Han ville att jag skulle prova tabletter för viktnedgång först. Han skrev ut Reductil till mig. Jag tror inte ens de tabletterna finns längre, för nackdelarna är mycket fler än fördelarna. Jag mådde skitdåligt av de tabletterna. Jag hade hjärtklappning hela tiden. Min vilopuls låg på 170 slag i minuten. Det kändes som att jag hade sprungit ett maratonlopp bara jag skulle resa mig och gå till toaletten, typ. Jag gick på de tabletterna i ca 3 månader tror jag. Sen sa jag till honom hur jag mådde av de tabletterna. Han sa då att jag skulle sluta med dem DIREKT, inte ens använda slut på dem jag hade kvar. Jag slutade förstås direkt, jag blev lättad av att jag inte behövde fortsätta. Jag gick ner ca 10 kg med de tabletterna. Men i den takten så hjälpte de inte speciellt mycket. Den takten skulle jag ju klara av själv, utan tabletterna. Det är ju bara ca 3 kg i månaden. Efter det frågade min läkare om jag skulle kunna tänka mig att genomgå en GBP-operation. "Hallå, det var ju därför jag sökte hjälp från början" tänkte jag. Men det sa jag inte. Jag sa bara ja. Han skickade då en remiss till Landskronas lasarett. Efter två veckor fick jag en remissbekräftelse. Detta var i Maj 2009. Där börjar också min GBP-resa. I remissbekräftelsen stod där att de har en väntetid på ca. 2 år. Man kan åberopa vårdgarantin, vilket jag gjorde. Men jag kände faktiskt inte för att ringa rundor i hela Sverige och leta efter OP-tider. Så jag bestämde mig för att vänta, för jag vill opereras i skåne. Jag vill kunna ha med mig någon. Jag vill att folk ska kunna besöka mig efteråt. Jag vill ha en enkel resa hem sen. Jag vet att vissa är så benägna om att få OP-tid så fort som möjligt. Men jag tänkte helt enkelt "Äh, jag har inte bråttom. Jag står i alla fall i kön nu!". Sedan dess har jag levt livet. Jag har inte tänkt på min vikt sedan dess. Dumt, jag vet. Och jag skäms över det, så snälla, börja inte med någon predikan om att det är bra att försöka gå ner i vikt själv också...
För två veckor sedan fick jag ÄNTLIGEN brevet jag gått och väntat på. Jag fick dock ett brev från Aleris i Lund, inte från Landskronas lasarett. Där stod i det brevet att "på grund av för långa väntetider har din remiss blivit skickad till oss. Du är välkommen på informationsmöte Torsdagen 20/10 kl 08.30". De skickade också med två enkäter man skulle fylla i. Och de hade skickat med såna där provtagningspapper. Dagen efter var jag på provtagningen. De tog 5 rör blod från mig. Man skulle vara fastande när man var där. Antagligen för att de tog blodfetter, och då ska man ju vara fastande.
Idag är det 18/10, alltså bara två dagar till mitt informationsmöte. Jag är nervös och rädd. Men samtidigt är det så himla spännande. Jag vet att det är nära nu. Jag vet att början på mitt nya liv är nära nu. Och jag är redo. Jag är så jävla redo.
