talesfrommybelly

Nej, nu är jag inne i en sån där period igen... Allting är skit. Jag hatar maten. Jag har inga byxor som passar längre. Jag är trött hela jävla tiden. Men nej, jag ångrar inte operationen. Det känns som att vissa går och hoppas på att jag ska ångra operationen, och fatta vad det är jag har gjort. Jag fattar vad det är jag har gjort, jag har gett mig själv 10-15 år till att leva. Men just nu känns det dock inte som att jag lever. Nej, jag sitter fast i en jävla dvala just nu. Jag älskade att gå över till purékost. Men nu är jag så in i helvetes trött på det. Potatis i mängder. Jag längtar efter RIKTIG mat. I puréperioden går det ju att använda ägg till mycket.. Äggröra och omelett i mängder. Men nej du, tydligen TÅL JAG INTE ÄGG. Just nu är jag less på detta. Just idag är en sån dag som jag skulle vilja äta pizza till frukost, McDonalds till lunch och kinamat till kvällsmat. Och där emellan vill jag ha chips och godis i mängder. Drömma kan man ju göra. Självklart har jag aldrig nånsin gjort så i hela mitt liv, men idag känns det som att jag skulle kunna göra det. Idag har jag hittills ätit: 1 knäckebröd med ägg (aj aj aj...), 100 g färska jordgubbar, 50 g kyckling med 50 g potatis och lite sås. Jag måste äta varm mat en gång till idag. Och två mellanmål till, och klockan är 20.14. Nej, det här med att äta 6 gånger om dagen passar inte mig. Men det är väl bara att vänja sig. Innan operationen åt jag 2 - 3 gånger om dagen.

Alla mina byxor är alltså redan för stora. Många säger "Ja men det är väl kul att man ser att det händer något?!" - javisst är det det, men hur kul är det att behöva gå i mjukisbyxor ALLTID? Jag är inte miljonär heller, jag har inte råd att köpa byxor.

Just idag är jag jävligt bitter...