talesfrommybelly

När jag var på informationsmötet om operationen så berättade de om alla fysiska risker denna operationen innebär. Men de berättade inte om de psykiska. Detta är nånting jag fått reda på den hårda vägen. Humöret pendlar hela tiden. Ena sekunden kan jag vara jätteglad, och andra sekunden sitter jag och gråter över ingenting egentligen. Känslan om att man hatar världen kommer liksom över en på en sekund, och man börjar storgråta. Och detta är alltså nånting de INTE förvarnar om. De förvarnar inte om de psykiska riskerna med denna operationen. Jag förstår egentligen varför det händer. Kroppen genomgår en sjuk förändring just nu. Och den nästan icke-existerande maten jag "äter" ger ju ingen energi överhuvudtaget. Självklart blir man ett känslomässigt vrak då. Det är inte så konstigt. Jag bara önskar att man var mer förberedd på detta innan. Jag säger inte att jag inte hade gjort operationen om jag visste detta, jag säger bara att det kanske hade varit lättare att hantera det om man visste det i förväg...

Nej, än så länge ångrar jag inte operationen. Jag är jätteglad över att jag fått denna chansen. Och jag tänker inte sumpa det. Även om det var SJUKT jobbigt när min bror kom hem med en pizza idag. Det är en kamp, och det är en kamp jag måste vinna. Jag VET att det kommer bli bättre. Men just nu kämpar jag som ett djur...