talesfrommybelly

Ja, det går bra nu. På måndag åker jag till kärleken. Och idag nådde jag ett viktigt mål. Jag är på tvåsiffrigt nu. Det känns helt sjukt. Jag har inte varit där sedan jag var 15 år gammal. Det är så sjukt, jag kan knappt fatta det själv. Jag ser ju inte ens skillnaden, även om jag gått ner typ 28 kilo. Men nog märkte jag skillnaden på mina arbetskläder. Jag jobbade inatt, och har inte använt de kläderna sedan 17 december. Då var jag tvungen att ha byxorna under magen. Nu var jag tvungen att dra upp dem till midjan, och jag fick ha ett snöre runt om dem så att jag inte skulle tappa dem. Nästan 30 kilo borde man väl märka egentligen. Och ärligt är det inte många som säger att de ser på mig att jag gått ner i vikt, och det suger ganska hårt. Jag har kämpat hårt för dessa kilona. 30 kilo skojar man inte bort, det är mycket för tusan. Men tydligen finns det en del människor i min närhet som fortfarande tycker att jag fuskar genom att ha gjort en GBP-operation. Ni är dumma i huvudet och vet inte vad fan ni pratar om. Men fortsätt ni vara dumma i huvudet medans jag kämpar med att gå ner i vikt. Ni är säkert bara avundsjuka ändå. Det är så jävla patetiskt egentligen. Ni som känner mig borde veta hur mycket jag kämpat med att gå ner i vikt innan. Ni borde för fan vara glada för min skull istället för att sitta och vara trångsynta.